Bilar i fjärran

Nyss hemkommen. Sitter på en stol i på trädäcket. Ljuset inneifrån huset lyser upp möblerna där jag sitter men resten av trädgården döljs av mörkret. Det är mitten av December och endast ett fåtal plusgrader ute. Ljud från bilar som kör på vägen hörs i fjärran. Tänk om man kunde åka så långt bort att det blev alldeles tyst. Inga bilar, inga mororljud. Först låter det motsägelsefullt. Men det går nog fast kräver troligtvis en cykel, ett djur eller starka ben och stor envishet den sista biten. Det är inget jag tänker ta mig för den närmsta tiden. Det bli istället att gå i. Och stänga dörren, stänga ute ljuden. Där inne kommer istället surret från kylskåp och tvättmaskin att höras. Ljudet av hemma. Hemma i mitt hus.

Del 1:6 Blå fasad

Uppe på den blå fasaden dansade fotbollen av ljus. Det var en småkylig kväll i December och han hade lämnat kontoret för att bege sig hemåt. Ryggen värkte. Att hela dagen rusa från det ena mötet till det andra gjorde inte att hans stressymptom minskade. Om han satt nedböjd och stirrade in i laptopen dagarna i ända kände han en brännande smärta i nacken när han gick hem på kvällen. Det strålade ut i vänster arm. Han hade till och med uppsökt läkaren på vårdcentralen en gång i tron att han fått problem med hjärtat. Men läkaren hade bara sagt att han behövde ta det lugnt, gå ner i tid, göra något annat. Ha, jo pytsan, det kunde hon ju tro att han hade tid med. Nej, han hade ju blivit befodrad nyligen. Då gällde det att visa att man var förtjänt av jobbet. 

När han kom hem fick han för det mesta sätta igång datorn och kolla av de sista mailen som kommit in. Alltid var det någon på sydamerikanska kontinenten som förväntade sig några stausrapporter direkt. Några siffror som skulle diskuteras. Men han ville vidare. Klättra högre. Då spelade inte lite ryggont någon roll. 

Han hade länge suttit på lägsta nivån i bolaget och svurit att han var värd något bättre. Fått än det ena jobbiga projektet efter det andra. Till slut hade äntligen rätt chef kommit in som sett vad han gick för. Sett att han var värd att satsa på. Nu äntligen skulle han få skörda frukterna av allt sitt slit. Nu skulle de goda dagarna stunda och allt bli som en ljum vind över böljande sädesfält.

Ingen familj är en ö - av Anja Wikström

Åtta intensiva och underbara år har vi nu haft hittills med vår son. År som formats av hela vår familj och händelser i vår omgivning. Saker som etsat sig fast i minnet är när BVC sköterskan i positiv anda säger att hon ska minnas namnet på vår son då det är något speciellt med honom. När vi avböjer en utlandsstationering då vi inser att det kommer att vara väldigt tufft för personen som inte ska jobba utan som ska ta hand om en intensiv ett och ett halvt åring och ett snart fyraårigt storasyskon. Hur tufft vi har det när en av oss är på tjänsteresor och den andra går hemma med tre små barn i huset där det pågår full renovering med massa hantverkare. 

Men vi tar oss igenom det. Vi är lyckligt lottade. Har ett bra nätverk. Säkert besvärliga föräldrar i vissa andras ögon. Vi är föräldrar som kräver extra fokus av skolan till stora barnet trots att hon ligger långt fram i många skolämnen och har så himla lätt för läsningen. Vi tjafsar med skolan trots att vår son, som mot mina egna fördomar, har lärt sig läsa hyfsat tidigt och som är en klippa på matte. Det finns andra som inte ser det vi ser innanför dörren till hemmets trygga värld. Där vi ständigt måste parera tillvaron för att underlätta för livet innanför och utanför hemmets väggar. Vi som får utstå många hårda ord och handlingar. De andra personerna ser inte när bägaren rinner över, när gränsen nås och vi desperat vänder oss till BUP för utredning. Då vi läst tillräckligt om ADHD och ser att så mycket stämmer överrens med hur vi har det. Visst, vi är samtidigt förskonade. Det uttrycker sig inte alltid så gravt som det säkert kan göra för många andra familjer. Men vi har också blivit bra på att lägga till rätta vägen, parera och underlätta. Detta har vi gjort för att kunna överleva, för att ens kunna fungera som familj. Det har säkert många gånger uttrykt sig i form av ilska och irritationer på andra ställen, på jobbet, gentemot släktingar och i andra situationer som vi inte riktigt ser och förstår. Men vi förstår nu att detta är något vi alltid kommer bära med oss. Ett sätt som vi som familj kommer leva med. Det är varken något bra eller dåligt. Bara så det är. Vi hjälps åt. Så gott vi kan.

Anja Wikström beskriver i boken "Ingen familj är en ö, Adhd, föräldraskap och skuld" en annan familjs situation. En familj som också är trött, utmattad och desperat. Men där föräldrarna trots alla motgångar kämpar på. Det finnas många paralleller med våra egna upplevelser. Som när hon skriver "Alla tror att det är mammans fel" och även om någon inte sagt det direkt till mig så har jag själv undrat om så inte varit fallet, att så mycket skulle hänga på mig eller på oss som föräldrar och vårt betende, även om jag innerst inne vet att så inte är fallet, men där man ofta får höra hur man ska vara och agera. Men Om det berodde på oss då borde väl alla våra barn vara likadana, bete sig på samma sätt, säga saker med samma explosiva uttryckssätt? Hon skriver om när de får reda på diagnosen och att hon redan läst sig till det så det inte kommer som någon överraskning. "Vi får en skriftlig sammanfattning av utredningen och slutsatserna. Två sidor. Det står nästan ingenting på dem." Tänk så lika det kan vara!

Alla, precis alla, borde läsa Anjas bok. Den innehåller så mycket som kan vara till ögonöppnare för oss alla. Även jag, som redan har en direkt inblick i vad det innebär att leva med ett barn med särskilda behov, får mina egna fördomar belysta och inser var jag kan försöka bli mer förlåtande och inbjudande. Det är så lite vi vet om vår omgivning, om hur de vi ser på stan har det. Ändå är vi alla snabba på att bedömma, på att dömma. Läs boken och se om den även får dig att tänka efter en gång extra. Om där finns något du kan lära dig, om där finns någon du kan hjälpa.

Nyckelbarnen av Sara Kadefors

Det blir mycket att fundera på när jag läser Sara Kadefors bok "Nyckelbarnen". Som mamma till en tjej på väg in i tonåren kan jag både leva mig in i huvudkaraktären Siris berättelse där hon befinner sig i förpuberteten liksom i mammans trevande försök att bibehålla en någerlunda intakt relation med sin dotter mitt under stormande livskris, även om allt inte har direkta paralleller till mitt eget liv. Vi får följa Siris ensamma, vilsna tillvaro i en tid när kärlek och mens gör sitt intågande, när vänner och relationer förändras samt när skolan och de vuxna ställer nya tuffare krav. Det får mig att se hur lätt det är att goda intensioner snabbt övergår till något som är lång ifrån det man först tänkte sig. Att det kräver arbete och bra kommunikation för att förstå varandra.

Boken är spännande och lättläst. Jag kan inte lägga den ifrån mig och sträckläser sista halvan på en och samma kväll. Den får mig att inse svårigheterna som vi föräldrar kan ställas inför när våra barn ska frigöra sig och bli vuxna. När vi alla ska forma nya relationer och nya sätt att förhålla oss till varandra. Läs den och du får redan på hur ensamt det kan vara med egen nyckel i en stad, i ett hus, i en lägenhet, i ett rum...nära dig?

Ett sammanflätat nät

Såg Alfons Åberg på SVTplay med yngste sonen. Hur långt når Alfons? Det handlade inte alls om hur långt han kunde sträcka sig som jag först trodde, utan var ett mycket mer filosofiskt avsnitt. Vad definierar dig som människa? Är du där? Där i din fysiska kropp? Eller är du också någon annanstans? I värmen på stolen som du precis reste dig ifrån? I luften som precis lämnade dina lungor? I kramen som du gav din vän? I tanken hos din kompis som längtar efter dig? En del av dig är här. En annan del av dig är någon annanstans. En stor tanke om hur världens alla människor flätas samman i ett nät av tankar, värme, luft och väldig mycket mer.

PDCA

Detta är inte en ny diagnos likt ADHD, men kan på sätt och vis vara en beskriving på hur man kan vara och agera. Det var i så fall min mans tröstande ord när jag satt på kurs för att försöka lära mig nya ord och begrepp inom Service Management.

The Deming Cycle, för att kontrollera och konsolidera kvalitet: Plan, Do, Check, Act.

Deming Cycle ÄR jag (enligt min man) - fatta ett beslut, gör något, utvärdera, fatta nytt beslut ... om och om igen...

Detta är något som sitter i min ryggrad, något jag gör per automatik. Men nu måste jag sätta ord på det och lära mig förstå bokstäverna. Jag som trivs bäst i bildens värld. Som tur är hade kursledaren vett att illustrera det hela med en bild och det finns massor av illustrationer på nätet. Men nu kan jag säga att PDCA är jag, alltid något!

Stjärnklart av Lars Wilderäng

Efter att de senaste åren läst ett antal böcker om peak oil, survivalism, omställning och dylikt är det nu äntligen dags att sätta tänderna i Lars Wilderängs Stjärnklart. En apokalypsbok utan zombies. Jag har följt Lars blogg Cornucopia?och läst om hans författande av boken. Det är inte med lite entusiasm som jag inser att min man köpt boken över disk för att slippa vänta i kö för att låna boken på biblioteket som x:te reserv.

När det väl blir min tur att läsa så kan jag inte låta bli att leva mig in i berättelsen så till den milda grad att jag tror detta kommer att inträffa imorgon. Eller redan nu, speciellt när lampan blinkar till på toaletten som den aldrig gjort tidigare, eller när jag läser att larmknappen på jobbets hiss slutat att fungera och vi ombedds ta med telefonen ifall hissen skulle stanna. Små, små saker som sammanträffar med tidpunkten då jag läser boken. Mitt förnuft säger mig att det bara är min hjärna som spökar men det är dock allt Lars som planterat fantasierna där. 

Jag ser hur samhället kollapsar och människorna agerar utifrån själviskhet för att ha en chans att överleva. Samtidigt som jag ser mig om i mitt eget hem och förstår att jag är långt ifrån överlevnad om något liknande skulle inträffa här. Vi ska alla genomgå faserna förnekelse, ilska, förnandling, depression och acceptans. Att läsa Stjärnklart är en bra start på vägen mot resiliens. Den får i alla fall mig att tänka till en gång extra på vilket sårbart samhälle vi lever i och vad som egentligen betyder något denna korta stund vi är här. Jag längtar redan efter nästa del i serien och jag tycker gott Lars kunde skriva lite fortare.

Dumpa Matthew av Jane Fallon

Hur skulle det vara att inrätta sitt liv som älskarinna till en gift man med två barn? I fyra år!

Hur skulle det vara att som gift kvinna bli bedragen av sin man? I fyra år!

Det är frågor som rör sig i mina tankar när jag läser Dumpa Matthew av Jane Fallon.

Hur hade jag hanterat Sophies situation? Vad tycker jag om Helens agerade? Eller Matthews för den delen? Vad tänker jag när jag läser om mobbingen som förekommer på arbetsplatsen? 

Det är en ganska "pratig" bok, vilket även bibliotikarien nämnde när hon rekommenderade boken till mig. Hela boken igenom väntar jag på att slutet ska komma så jag kan läsa en mer gripande och intressant bok. Samtidigt är där något som fängslar mig. Den har sina överraskande moment och lockar mig hela tiden att fortsätta. Jag vill trots allt inte missa något. Vill så gärna att det slutar som JAG vill! OM det gör det tänker jag inte avslöja. 

Det är inte en bok jag kommer att läsa om men den duger mycket väl som tidsfördriv några kvällar en gråtrist vecka i november.

Spegeln - Kelly Barnhill

För att minnas skriver jag här ner ett namn på en bok.

En bok jag läste för ett tag sedan.

Dottern hade varit på biblioteket, på bokcirkel.

Där hade de fått denna boken med sig hem.

Vi började båda läsa, i baksätet på bilen, på väg hem.

Och jag blev fast.

En ungdomsbok.

När läste jag en sådan senast?

En fantasybok med mysterisk handling.

Jag gillade språket.

Jag blev fascinerad.

Trots det minns jag knappt vad boken handlade om eller vad den hette.

Men jag minns bokens storlek och att där var ett träd med rötter på utsidan.

Fick fråga dottern om handlingen och sökte sen på bilder med beskrivningen

"Ungdomsbok mystisk pojke".

Där en bra bit ner i träfflistan hittade jag den.

Bilden jag sökte.

Boken "Spegeln, en skräcksaga" av Kelly Barnhill.

Ja, tänk vad olika vi är och hur vi olika vi minns!

Svåra besked

Ibland vill man bara stäcka ut en hjälpande hand,

ge någon tröst och stöd,

finnas till en liten stund för någon som har det tufft.

Det är ibland svårt att visa kärlek.

Men det kan även vara svårt att be om hjälp och förståelse.

Att möta sina medmänniskor med känsla och respekt

kräver mod och ärlighet.

Att öppna upp sitt hjärta för svåra saker kan göra ont.

Men det är i mötet med det ovissa som vi blottar vårt sanna jag.

Så våga sträck ut din hand

och våga greppa den utsträckta handen.

Välj att möta framtiden tillsammans

i den gemensamma viljan till stöd och stöttning.

Del 1:5 Tågstopp

Plötsligt stannade tåget. Hon tittade sig oroligt omkring. De hade inte annonserat att de närmade sig någon station och hon ville verkligen komma fram i tid. Konduktören rusande förbi i gången men det gick så snabbt att ingen reagerade innan han hunnit passera. Det hade ju varit bra att få reda på hur länge stoppet skulle vara. Hon böjde sig ner och plockade upp portföljen från golvet. Telefonen låg nerslängd ihop med papperna från mötet. Ja, det blev väl till att fördriva tiden lite. Mötet ville hon för tillfället lägga så långt bakom sig som möjligt. Hon gick in på Feeden och bläddrade igenom bloggarna hon följde. Förstrött tittade hon på än det ena än det andra. Det var alltifrån äppelpynt i trädgården, dagspa och feng shui analyser till ekonomiska utvärderingar och grönkålsrecept. Nej, hon kunde inte släppa tankarna på mötet utan la ner telefonen och försökte istället lösa ett korsord hon påbörjat imorse.

Del 1:4 Mjölk

Mjölken som kom ut ur glaset var alldeles klumpig. När locket på Philidelfiaosten lyftes såg man att där låg ett grönt, luddigt, veckat täcke över den vita krämiga osten. Det var längesedan någon hade öppnat detta kylskåp. Det var längesedan någon bott i detta huset. Hals över huvud hade de fått bege sig av. Söka sig en bättre tillvaro. Fly bort ifrån detta fasansfulla som intagit deras liv. De hade hoppats på att finna lyckan eller åtminstone friden där de till slut kunde stanna upp och slå sig till ro. Men kvar fanns huset med sängarna obäddade, kylskåpet fullt med mat, barnens leksaker utspridda på golvet som om man kunde vänta sig att de snart skulle komma tillbaka och fortsätta leka. Men barnskratten och gråten hade för längesedan tystnad. Huset började sakta förfalla när ingen bodde här och kunde sköta om det. Elen fungerade inte och inget vatten kom ur kranarna. Växterna i trädgården var övervuxna och började leta sig in över trädäcket, in genom de trasiga fönsterna. Familjen som bott här hade tyckt mycket om sitt hus. De hade umgåtts mycket med grannar och andra vänner. Nu var hela området tömt på folk. Hela byn låg öde. Ingen var kvar som cyklade till jobbet på morgonen, ingen som tog sina barn till skola och dagis. Ingen som klagade på att grannens tomt såg skräpig ut. Ingen som rusade till dörren och ropade att "nu kommer mormor och morfar". Ingen som hade häftig älgskog i tv-rummet när barnen somnat. Nu var här alldeles tyst så när som på musen som sprang över parkettgolvet och fågeln som flög in och ut med kvistar till boet. Alldeles tyst och stilla. 

Del 1:3 Höst

Hon älskade hösten. Den klara luften, de regntunga skyarna, prasslet av alla löv under fötterna. Hon såg inte upp där hon gick i mörkret. Skärmens ljus lös upp i ansiktet på henne med gjorde inget för att leda hennes väg. Nästan krockade hon med ett träd som kom i hennes väg. Intensivt skrev hon på meddelandet till honom. Ursinnigt! Att han inte bara kunde lägga ner. Ta det lugnt och låta tiden ha sin gilla gång. Nej, han hade försökt övertyga henne att detta måste göras. De lyssnade inte på honom. Alla sätt hittills hade varit fruktlösa. Ingen respons. Nada! 

Del 1:2 Foajen

Markus parkerade cykeln i cykelstället och tog av hjälmen. Det var inte första gången han var här. Men nu hade han fått nog. Vecka efter vecka hade han mailat dem, ringt och när han efter flertalet påtryckningar inte fått det resultat han önskat så var det dags för ett fysiskt besök. Han låste cykeln och klev med bestämda steg in genom dörren. Det var större än han hade föreställt sig. Marmorgolv, stora panoramafönster, högt i taket och längst bort i den enorma foajen stod en, som på avstånd verkade vara pytteliten, receptionsdisk. Efter den första beundran av rummet tog han återigen upp stegen och gick vidare fram till killen som stod bakom disken. "Hur kan jag hjälpa dig?", frågade killen med försiktig röst. Ny på jobbet, borde det stått på hans skylt istället för Bengt - receptionist, tyckte Markus. "Jag är här för att träffa Gunn-Mari Jansdotter".

Del 1:1 Tåget

När hon klev på tåget var hon lätt anfådd. Det var med nöd och näppe hon hunnit. Mötet hade fått avbrytas i förtid. Snabbt hade hon rafsat ner anteckningarna, snott åt sig jackan och rusat iväg. Nu tog hon upp biljetten och kollade vilket platsnummer hon hade. 27B. Det var i den tysta kupén. Föhoppningsvis var det lite folk på tåget idag. Det var ju trots allt bara tisdag kväll. Värre var det på fredagar. Då kunde de sitta i den tysta kupén med musik på hög volym som trots hörlurarna hördes ut till medresenärerna. Eller de prassliga godispåsarna som folk verkade tro inte gjorde några ljud ifrån sig. Usch, de kunde driva henne till vansinne. 

Vad vet vi egentligen?

Varje dag när jag går från tåget till bussen så sitter hon där vid övergångsstället.

Hon sitter lutad mot en låg mur med bylsiga kläder och nu senast med en filt om kroppen.

Tror jag, för i ärlighetens namn så tittade jag ju inte så noga.

Hon sträcker vänligt upp muggen och tittar bedjande på oss som går förbi.

Ingenting vet jag om kvinnan som sitter här.

Det talas mycket om tiggarna.

Att de alla är organiserade av någon farlig organisation.

Att de snyltar på vår välfärd.

Om vi kan skyller vi gärna allt vårt eget elände, det vi tycker är farligt eller läskigt på det som är främmande och okänt.

Och vi har väldigt svårt att tänka oss att vi själva skulle kunna hamna i samma situation.

Men bakom varje människa finns en egen historia.

Ett livsöde som är värt att uppmärksamma.

Om denna kvinnan känt att hon haft ett annat, bättre val än att sitta här och tigga, så tror i alla fall jag att hon hade valt det.

För som någon tidigare sagt, om det vore så lukrativt, fantastiskt och bra att sitta och tigga i kylan, mörkret, regnet, då skulle väl vi alla göra det. Eller i alla fall så många fler.

Om denna kvinnan hade samma möjligheter som jag, att bo i ett hus i ett land med utbygd välfärd, all gå till ett välavlönat arbete fem dagar i veckan, få tillbringa helger och kvällar med sina barn, så tror jag inte hon hade valt att sätta sig där hon nu sitter.

Är hon hungrig?

Är hon trött?

Hur ser hennes familjesituation ut?

Var är hennes nära och kära?

När träffade hon dem senast?

Vad vet vi egentligen?

Varför stannar vi inte upp och frågar?

Varför ser vi henne inte i ögonen?

Ger henne lite vänlig, mänsklig värme och medmänsklighet.

Är det för att genom att göra det så känns vår egen lycka och välgång inte lika bra längre.

Vi blir påminda om världens orättvisor.

Att vissa inte lever i samma trygghet som vi själva.

Att vi gör för lite och dömmer för fort.

För att vi vet så lite och kvinnan som sitter på trottoaren och tigger...

Aktiviteter

Knyta en sko.

Läsa en tidning.

Lyssna på musik.

Surfa, blogga.

Uppdatera en stauts.

Läsa en annan.

Titta på TV.

Läsa en bok.

Stirra ut i tomma intet.

Fundera, grubbla.

Prata med någon tvärs över gången.

Skriva en dikt.

Mycket kan man göra på tåget hem.

En fredagkväll.

Sista dagen på arbetsveckan.

Sista dagen i månaden.

En mörk höstkväll på det färgglada tåget.

En mörk kväll i år.

Ritualer

Jag går på bussen.

Sträcker fram busskortet mot aväsaren.

Det blippar till.

Jag tar en Metro-tidning.

Scannar av passagerarna för att se om där är någon jag känner.

Scannar av bussen efter lediga platser.

Går fram till den valda platsen.

Tar av handväska och ryggsäck.

Lägger ner mössa, handskar och reflexväst i handväskan.

Ställer väskorna på plats på golvet nedanför sätet där jag ska sitta.

Tar av jackan och hänger upp den på en krok inne vid fönstret.

Sätter mig ner.

Och till sist tar jag på bältet och är redo för ännu en färd in i det okända.

I väntan vid en busshållplats

Det är tidig morgon

Lamporna på cykeln fick tändas

Det duggar lätt

Nu står jag här i väntan på bussen

Som ska ta mig till mitt arbete

I staden bredvid

Vi är många i detta landet

Som stiger upp i ottan

Klär på oss

Gör oss redo

För ännu en dag på jobbet

För ännu en dag ståendes vid hållplatsen

I väntan på bussen

Vår trädgård, min passion

Min passion för vår trädgård

växer sig starkare för varje år.

Det finns ingen utstakad plan,

ingen färdig tanke.

Det blir som det blir.

Ibland köper jag en massa växter på rea.

Då kan det vara svårt att veta var de ska bo.

Då kan det tänkas att ännu en bit av gräsmattan ryker,

som så många gånger förrut.

Eller så har vi klippt lite träd och krattat ihop lite äppelkart.

Detta kan då bli början på en kulle som får prydas av bambu.

En bambu som flyttats från ett ställe som var mindre lämpligt.

En pergola blir byggd då björbärstillväxten tagit fart och behöver något att klättra på.

Så håller vi på när vi formar vår trädgård.

Utan mål och mening men med mycket glädje och ibland också frustration.

En trädgård kräver tålamod.

Tålamod vid anläggning och tålamod vid tillväxt.

Jag går här och funderar medan jag vattnar och gräver, plockar och pysslar.

Trädården är min passion.

Det är här jag är som lyckligast.

När jag får plocka bland blommor och bär, odlat och självsått,

då mår jag som bäst.

I vår trädgård, min stora passion.

Att sova

Här ligger jag i mörkret och borde sova.

Men istället är det skärmens ljus som glimmar i natten.

Bara ett inlägg till.

Några tankar som måste komma på pränt.

En sida att läsa.

Någon nyhet, någons statusuppdatering att gå igenom.

Bredvid mig andas någon tungt.

Någon som redan somnat.

Nu måste jag också sluta skriva.

Låta fingrarna, ögonen, hela jag vila.

God natt nu kära text.

God natt, vi ses en annan dag!

Stig in

Dörren står på glänt

till en ny värld som öppnar sig.

Att stiga in är som att lämna det förflutna bakom sig

och våga se en ny framtid.

En framtid full av möjligheter.

Där kan finnas mörka gångar,

ljusnande öppningar,

främmande varelser,

nya upplevelser,

en spännande omgivning

och nya möten.

Stig in och känn dig välkommen.

Se, dofta, smaka, känn...

Våga följa hjärtats kraft.

Våga stiga in i din nya värld 

och känn dig välkommen!

Varva ner

Kvällen kommer.

Det är dags att krypa till kojs.

Men det är svårt.

Svårt att släppa tankarna.

Låta dagen sjunka in.

Ännu finns där en tanke att fånga.

En idé att utforska.

En fundering att klura på.

Om jag bara kunde slappna av.

Lita på att natten fångar mig.

Sjunka djupt in i drömmarnas land.

Uppslukas av lugnets sköna vila.

Och lita på kroppens ljuva magi.

Ägg

På något sätt kan jag ändå inte låta bli att förundras.

Naturen vill verkligen reproducera sig.

Dessa små varelser som ger mig så mycket huvudbry.

Som äter upp våra växter.

De gör det ju bara för att överleva och föröka sig.

Liksom vi.

Men där under en mörk träplanka ligger de.

Tätt intill ett nyfallet äpple.

En massa runda, vita, bollar.

Som låter som smällebär när man klämmer dem mellan fingrarna.

Var och en ska bli en ny liten snigel.

Som ska växa sig stor och biffig.

Som ska äta upp mina växter.

Om de får leva.

Om de får finnas kvar.

Men det får bli en annan gång!

Parera genom livet

Att alltid vara beredd

Beredd på att parera

Parera humör och ideer

Händelser och aktiviteter

Ligga steget före

Och alltid inse att någon trots allt ligger långt före dig

Någon som lever helt i nuet

Som inte vill någon illa

Någon som lever i stunden för sig själv

I sin egen bubbla

Som inte inser var farorna kan hoppa fram

Som inte ser hur andra påverkas

Som inte kan förstå konsekvenserna av sitt eget agerande

Då finns där någon som kommer efter

Försöker leda rätt

Mildra fallen och besvikelserna

Hjälpa till att förklara

Visa och ge råd

Det är inte alltid lätt

Inte lätt att vara missförstådd

Inte lätt att vara till hands

Ibland blir det fel

Ibland är det för sent

Men vi gör så gott vi kan

Både jag och min läromästare!

Att förstå och bli förstådd

Jag vill ju bara förstå.

Förstå meningen med saker och ting.

Varför saker ska göras.

Varför det måste vara på ett visst vis.

Varför jag ska göra på ditt sätt och inte på mitt.

Är det bara för att du vill bestämma?

Varför måste jag följa?

Varför får inte jag leda vägen istället?

När jag inte förstår eller när jag inte blir förstådd,

då är det som om allting låser sig.

Då kan jag inte alltid uttrycka mig i ord.

Då sparkar jag bakut och blir arg, förbannad, ilsken.

Då känns det som om hela världen är emot mig.

Som om ingen lyssnar på mig.

Som om ingen vill förstå hur jag tänker och funderar.

Då blir jag liten och ledsen.

Förstår själv inte vad som händer och sker.

Förstår inte varför det känns som om ingen står på min sida.

Jag vill ju bara att du lyssnar på mig.

Jag vill ju bara att du förklarar så jag förstår.

Sen kan vi följas åt.

Tillsammans, sida vid sida.

Om jag känner mig förstådd och lyssnad på

så kanske jag också lättare kan lyssna och förstå tillbaka.

Om du försöker förstå mig,

så kan jag lättare förstå dig.

Småkryp

Barnen leker i parken.

Stojar, springer, skrattar.

En pinne blir ett svärd, en sten är en magisk sak.

Sen är det dags att gå in.

Klockan har blivit läggdags.

Det är då vi ser den första.

En liten, liten filur.

Ett spindeldjur med åtta ben.

Knappt synbar för blotta ögat.

Där är visst flera.

Någon kryper men andra har redan hunnit sätta sig fast.

Fortfarande pyttesmå, bruna varelser.

Fästingar!

Barnen blir inskickade i duschen för att först bli ordentligt tvagade.

Sen följer undersökning och bortplockning av småkrypen. 

Något barn har fler än andra. 

Något har inga alls.

Sen blir det de vuxnas tur.

En ny erfarenhet.

Inget trädgårdspionen behövt leta efter tidigare.

I buskaget "offerlunden" med det liggande kvarnhjulet på de tre stenarna hämtas en kvarglömd filt.

På filten krälade ett litet spindeldjur.(*)

En fruktad liten fästing.

Nu vet vi att de är här.

Nu vet vi att vi ska leta.

Nu duschar barnen lite mer frivilligt.

Det behövs, för här är det varmt och svetten klibbar.

Här, i fästingarnas paradis.

* Mitt på bilden, på det gröna fältet,

 till höger om det vita strecket syns den lilla

 ljusbruna krabaten med sina åtta ben.

Morgondopp i viken

Jag snörar på mig löpardojorna.

Solhatten och solbrillorna är också redo.

Det är morgon i parken.

Ger mig ut på landsvägen och börjar gå.

Ser ett femtontal hägrar på åkern en bit bort som strax flyger iväg.

Svänger av bort förbi Nisses gård.

Över färisten.

Där gör de gråsvarta gotländska lammen mig sällskap på vägen.

Eller är det så att jag är ett okänt inslag i deras frukostvy?

Vandrar förbi lite olika stugor.

Springer på den vita kalkstensgrusvägen.

Ner till vattnet och viken där båtarna ligger förtöjda.

Inbjudande!

Inga människor i sikte.

Tar ett snabbt beslut.

Klär av mig allt.

Springer ner i vattnet och simmar ut en bit.

Sen upp igen och snabbt på med träningskläderna.

Tillbaka igen samma väg jag kom.

Uppfriskande med en liten morgonprommenad och simtur så här på morgonkvisten.

Detta ger mersmak.

Detta vill jag göra igen!

En timme senare är jag åter hemma.

Hemma i parken.

Lagom till frukost.

Solnedgång över Langhammars

Stenar så långt ögat når.

Mystiska raukar som sticker upp som svampar ur jorden.

Vågorna som bryts i vattenbrynet.

Det är varmt, 27 grader.

Det är kväll och klockan har passerat sju.

Nu sitter jag på en filt på Fårö.

En vacker kväll!

Vi har badat.

Ätit gott.

Solen skickar sakta ner dagens sista strålar mot platsen där jag är.

Fåglarna skriar i skyn.

Jag njuter.

Det blev en bra dag idag!

Morgon på Gotland

Vaknar upp på en ny plats

Minns min barndoms somrar

Ljuset flödar in genom fönstret

Det är morgon

En speciell doft av gammat stenhus

Flugorna far genom rummet

Jag studerar tapetens mönster

Ser ut på trädens grönska

Solen skiner

Det blir en fin dag idag

Goda stunder i två trädgårdar

Så lätt att fotografera.

Så mycket att tycka om.

En liten detalj här.

En vacker komposition där.

Återigen var vi samlade

för att beundra och inspireras,

kolla in ett utekök,

ett vattenfall på en osynlig vägg,

fiskar i en undangömd damm,

speglar, vattenbad och mycket annat.

En stunds fika, snack om trädgård och lite till.

Några nya ansikten att bekanta sig med.

Sen bar det av över gatan,

till "moderträdgården".

En trädgård som lik dotterns trädgård var full av växter,

Stilleben och arrangemang kantade vår väg.

Nya saker att upptäcka,

innan det bar hemåt igen,

från våra goda stunder i trädgårdarna med de tokiga idéerna och de vackra hostorna.

Tack Anna (Goda Stunder och Tokiga Idéer) och Monica (Hostaoasen) för att vi fick besöka era trädgårdar.

Ett år har gått

Solen har strålat.

Regnet har fallit.

Frosten har lagt sig.

Ett år har gått.

Håret har blivit gråare.

Ännu en skrattrynka har fastnat.

Kroppen har blivit stelare.

Fler kloka tankar har tänkts.

Ett år har gått.

För varje dag njuter jag än mer.

För varje dag gläds jag åt det jag får vara med om.

För varje dag finns än mer upplevelser inom mig.

Ett år har gått.

Nu är det dags att fira.

Fira en dag, en kropp, ett liv i det gröna.

Fira att cirkeln går framåt och runt på samma gång.

Vi skålar för livet och återfödelsen.

Vi skålar i äppelmust från ifjol.

Höjer glasen och hurrar.

Önskar att många dagar återstår

och att dessa mycket liv och lycka får!

Samba på Copacabanas stränder

TVn står på.

Fotbollens bronsmatch ljuder och syns.

Ett halvt öga tittar ditåt.

Plattan i handen.

Surfar på bloggar.

Bilder och facebook fladdrar förbi.

Skriver en text.

Funderar och tänker.

Ett lag blir vinnare,

ett annat förlorare.

Det är en lek och ett spel men ändå så viktigt.

Bitter förlust för ett lag som så gärna ville vinna.

Ett lag som ville dansa samba natten lång.

Men som inte nådde ända fram.

Andra lag som förlorat sina matcher har redan fallit i glömska.

Men detta kommer alla att minnas.

Förhoppningsvis går livet vidare på ett bra vis.

Förhoppningsvis kan de lägga detta bakom sig.

Vattnets vågor kommer fortsätta slå upp mot Copacabanas stränder.

Skänk en tanke till de som går och lägger sig med tungt hjärta.

Skänk en tanke till de som behöver det mest.

Skänk en tanke till ledsna landsmän som så gärna ville dansa samba i månens sken på Copacabanas stränder.

Besök på Almbacken

Trädgårdspionen var medbjuden,
på besök i en trädgård.
En annan backe än den hon är van vid,
med vackra svarta staket och gröna växter.
En stor magnolia, det kände hon igen!
Med stora fönster, det ville hon ha!
Där fanns bambu och salvia,
daggkåpa och klippta bollar
och de trevliga trädgårdsentusiasterna!
De satt ner och pratade,
diskuterade hur det varit
när några av de som var här hade öppnat sina trädgårdar.
Öppnat och bjudit in till inspiration och njutning.
Många hundra hade kommit,
tittat och sett, skådat och beundrat.
Nu fikades det på goda ostar, marmelad, frukt, bär och goda drycker.
Vi lärde känna varandra lite grann,
några gamla bekanta, andra nya spännande vänner
Alla med gemensamt intresse:
att vi bor i en liten sandig by och gillar att påta,
påta i vår trädgård.
Gillar att njuta av inspiration och roliga tips
på var man kan åka och titta,
Vad man kan fynda och göra.
Vi kommer ses igen
och göra nya upptäkter
om vår trädgård, varandra och annat intressant!


 Tack Maria på Almbacken för en trevlig kväll!

Utflykt

Packa bilen lite snabbt

Badkläderna är med

Vatten i några flaskor

Extrakläder och tandborstar - vem vet var vi hamnar

Ser far vi iväg

Mot okända mål och nya äventyr

Proviantera lite smått och gott

Luncha på ett maxat ställe

Sen far vi vidare

En båtresa på 20 minuter

Sen är vi i ett annat land

Så nära men ändå långt borta

Lek på en strand med många stenar

Njuter av sol och salta vindar

In till stan för middag rekommenderat av unga fröken

Pizza, pasta, sallad och bröd

God dricka och kallt vatten

Alla äter med god aptit

En tur längs strandvägen

Tittar på stora fina hus

Men sen somnar den yngste

Och vi far hemåt igen

Nästa gång ska vi planera lite bättre

Nästa gång blir det övernattning med mys

Det finns mer att upptäcka och se

På en resa i vår närhet

I vår vackra närhet!

Trygghet

Vi har det bra, vi som bor i detta landet

Blommorna växer längs vägrenen

Träden grönskar

Fåglarna kvittrar

Men långt härifrån står döden och väntar

Frihetens trygghet har längesedan försvunnit

Vart tog den vägen?

Hur kunde det bli så här?

Ett barn växer upp i en stad full av krig och elände

Granater som slår ner

Hus som raseras

Ingen vet vad dagen bär med sig

Vem som lever till nästa kväll

Trots det går livet vidare

En tillvaro byggs upp för att överleva trots fruktansvärda förutsättningar

Hemma i mitt vardagsrums soffa ser jag bilderna på TVn

Bilderna på den lilla flickan som undervisar sina syskon

För skolan kan de inte längre gå till

Jag ser när de sjunger och allting går i bitar

Ser förödelsen som de lever i

Och ser slutscenen på pappan som sitter på trottoaren

Pappan som ingen längre vet ifall han lever eller var han är

Då infinner sig en tomhet i mig

En sorg över mänsklighetens sårbarhet

Den sårbarhet som troligtvis finns inom oss alla

Som kan drabba oss alla om vi råkar ut för hemska saker

En maktlöshet över att vi här hemma går och lägger oss som vanligt

Och imorgon tar en ny dag sin början

En ny dag med fåglar som kvittrar och bin som surrar

Och bilderna bleknar när livet går vidare

Var finns då den lilla flickan i landet långt borta?

Hur har hon det?

Vilket liv kommer henne tillmötes?

Hur kan vi hjälpa?

Vad kan vi göra?

Skänk dina medmänniskor en värmande tanke!

Gör något gott för den du möter!

Le en gång extra mot en okänd på vägen!

Så kanske, kanske kan vi med små, små steg

Göra denna världen lite mindre ond

Och göra livet bättre

Även för en barn i ett land långt, långt borta från Sverige.

Tankar efter att ha sett Dokument Utifrån om Syrien.

Tillsammans

Oj, vad det är roligt att jobba ihop

Ihop med någon man tycker om

Men även med nya bekantskaper

Spännande att lära känna fler

Öppna upp sig och blotta sitt inre lite grann

Tämja på gränserna

Prova något nytt

Tänk vad man kan få uppleva tillsammans

Lite gräva här

Lite putsa där

Flytta en kruka hit

Och en sten dit

Fylla bilen med skräp som ska till tippen

Konstigt nog fick allt plats

Nu är det bara en dag kvar

Lite mer hinner fixas

Innan bästaste bästa har visning av sin trädgård

Ett är säkert: om inget allvarligt händer och sker

Ni i den trädgården spionen ser!

Invasion

Helt plötsligt är de bara där.

Jag undrar hur de kom dit.

De var inte inbjudna.

Dök bara upp ur tomma intet.

Men att kasta ut dem blir svårt.

De är ju så många.

Vad finns det då att göra?

Gilla läget eller flytta själv?

Det får nog bli det förstnämnda.

De kanske för något gott med sig,

Som jag inte känner till just nu.

Kanske kan de lära mig något,

Om mig själv och min omvärld.

Kanske kan vi leva i samexistens.

Bli vänner till slut.

Det är inte lätt att förstå världen.

Det är inte lätt att veta vad vi ska göra.

Men att föra krig, 

det gör jag bara mot mördarsniglarna!